When You Made My Day

You said some few words to me,
with that you made my day.

I went away while I was laughing,
people stared but I didn’t care.

Couldn’t think of anything else,
couldn’t believe I had just looked at you.

You had joked like always,
and your smile was there.

I still dream about it,
hope I will meet you again, very soon.

Nightmare

Jag antar att ni alla drömt en mardröm någon gång. En sådan som man vaknar upp ifrån med tårar i ögonen och dunkande hjärta. Jag hade en av de mest hemska mardrömmarna förra helgen. Jag drömde att jag hade fel på hjärtat och var tvungen att operera mig. Det var dock inte säkert att jag skulle överleva operationen, och jag var så rädd. Mamma berättade i drömmen att sådant kan gå i släkten och att var tredje (?) människa drabbas. Jag grät och sa att jag var jätterädd, hon höll om mig och sa att det skulle gå bra. Flera gånger under drömmen så vaknade jag helt skräckslagen och med ögonen fyllda av tårar.

Denna dröm slutade med att hela min familj var på väg in till sjukhuset i vår röda (!!!) bil. Då kom jag på att jag glömt berätta för Nawal och smsade henne. När vi kom fram till Vimmerby (ja, av någon konstigt anledning skulle jag opereras på sjukhuset där) och vi parkerat bilen, började vi gå mot sjukhuset. Då, plötsligt, blev det värsta stenraset som begravde oss alla. Jag lyckades ta mig upp efter ett tag, mamma och Victor lyckades också klara sig ut det, pappa kom aldrig fram och sedan vaknade jag. Händerna var uppsträckta i luften så att täcket befann sig ovanför mig. Antar att jag hade skyddat mig från stenraset, och jag grät. Sedan gick jag upp, för sova ville jag inte mer.

Under hela den dagen kände jag mig nere, drömmen förföljde mig och kom över allt annat. Det var en dålig dag. Usch!

Denna vecka har varit ganska bra, i alla fall. Jag har inte glömt drömmen helt, men jag har det bra på praktiken och jag har varit glad, vissa dagar gladare än andra, vilket har sina anledningar!

Nu har jag bara en vecka kvar på pratiken. Trots att jag längtar till skolan en del, så kommer jag sakna Stenshults förskola. Barnen är underbara och personalen är jättetrevlig. Jag får ångest av att tänka på att jag ska därifrån för sista gången om en vecka, kommer vara nära till tårar kan jag lova.

Nu hoppas jag på en lugn och skön helg, utan mardrömmar!

Sov sött!

Tusen Tankar

Jag sitter och har tusen funderingar i mitt huvud. På något sätt måste de ut, men skulle jag ta upp tusen saker i bloggen kan jag nog vara en av dem som skrivit den längsta bloggen någonsin. Och helt ärligt tror jag inte många skulle orka läsa det, och jag skulle fått sitta här hela natten och sedan vara helt död när jag ska skriva mitt arbete om stress i morgon. Kanske inte så lyckat, men lite kan jag nog få ut.

Trots dessa tankar som åker kors och tvärs i mitt huvud, mår jag bra. Lite förvirrad, men bra. Lite ångest för vissa grejer, men bra. Något förtvivlad på grund av dig, men det är inget ovanligt, och trots det mår jag bra.

Däremot fick jag just ett sug efter chips. Dillchips. Inte bra!

Tror dock sådant går över, vilket jag tror förvirring, ångest och förtvivlan också gör. Äter man ett antal chips så blir man trött på det efter ett tag, suget är alltså borta. Förvirring kan man också stilla, jag behöver bara stilla ångesten och förtvivlan så är den borta. Ångesten är nog lättast, faktiskt, min ångest beror på ett antal skolarbeten och några läxor, där vissa (MATTEN!) är extra jobbiga. Får jag bara det gjort så är det ur världen. Förtvivlan är nog däremot värre, men det går att fixa, bara jag vill. Men jag vill inte, inte helt. För jag vill veta säkert först, jag vet hur jag ska ta reda på det - det enda som fattas är modet. Jag har aldrig sett mig som en feg person, bara något osäker ibland, men sådant här är jag hopplös på. Usch, varför kan man inte veta säkert vad konsekvenserna kan bli?

Fast, äter jag ändå mig mätt på chips kommer suget komma tillbaka förr eller senare i alla fall. Det kommer att komma nya läxor, prov och arbeten som ger en ångest. En ny våg av förtvivlan kommer att komma, någon gång.Nu blev jag förvirrad, igen. Ska man dock se det så, lär det inte sluta bra. Skulle man skita i att äta chips skulle man bli galen, struntade man i allt skolarbete vore antagligen ett jobb i framtiden endast en dröm, vilket skulle ge ännu större ångest och skulle man inte göra något åt sin förtvivlan skulle man alltid vara det, och alltid över flera saker samtidigt, man skulle inte orka något.

Tusen tankar skulle bli miljoner, och min blogg skulle bli ännu längre. Alla skulle påverkas.