Klagoblogg!

Tjenare, alla HÄRLIGA pluggdagar som väntar på mig nu den närmaste tiden! Ska blir SÅ kul att få gräva ner mig i böcker och rapporter och stenciler och allt annat trevligt! Gud, vad jag längtar!

Inte.

*Svär en väääldigt lång ramsa*. Det känns verkligen som man har jobb över öronen gånger två nu. Har (om jag räknar rätt) tre - fyra prov april månad, plus nationella prov i engelska, ett ANTAL rapporter att lämna in och maj månad inleds så vänligt med nationellt prov i matte. Fy *svärord*.

I dag satt jag med historian som ska vara inlämnad på torsdag. Historia måste vara det mest ointressanta ämne som finns. Att jag ens valde det ämnet! Men någon sa tydligen att det var viktigt. Det är tydligen viktigt att kunna att Michelangelo mest berömda(?) skulptur var av en naken David (David och Goliat, ni vet). He, som om jag bryr mig!

Något som dock är KUL är jag kommer få SOVMORGON för ungefär första gången i världshistorien på onsdag. (Ja, jag bor så öde att det går typ en buss på morgnonen och sedan en på eftermiddagen in till Vimmerby, så någon sovmorgon är det sällan tal om.) Dessutom är jag den ENDA som får det PLUS att jag kommer hem tidigast av alla i klassen!

Det mindre trevliga är dessvärre orsaken. Vi ska nämligen till Bråbo utanför Kristdala. (Det ligger i Oskarshamns kommun för er som gillar geografi, och det är just därför jag komma få sovmorgon och komma hem tidigt. Bussen passerar nämligen min infart.) Där ska vi få en inspirationskurs för naturskolan vi ska hålla med massa barn nu i vår. Jag hoppar INTE högt av glädje. Detta innebär alltså att vi ska hålla till i skogen hela dagen PLUS att vi ska laga mat där. Jag är lååångt ifrån en naturmänniska, trots att jag bor som jag gör (har hört från kompisar att jag faktiskt är mycket mer storstadsmänniska, trots att jag aldrig bott i en storstad). Så, ja, detta blir intressant...

Jaja, nu har jag klagat tillräckligt! SEE YA!

Scary

I natt drömde jag att Jorden skulle gå under på grund av att solen var på väg att slockna. Det visade sig senare vara ett stort missförstånd. ("De" hade blandat ihop solen med månen, eftersom månen inte lyser lika starkt som solen, trodde de att solen var på väg att slockna...)

I dag hör man om en rysk sekt, som gömt sig i en grotta för att de fått för sig att Jorden ska gå under den 28 maj i år. http://www.dn.se/DNet/jsp/polo...a=755092

Läskigt. Att man ibland kan dröma sanndrömmar, alltså. Trots att detta inte stämde in helt men, i alla fall...

What to Feel?

It was like my breath left my body.

The tears came right after.

Now I don't know what to feel.

 

fanfanfan.

And I Felt Sick

De flesta vet nog hur jag är, jag kan se alla möjliga sorters skräckfilmer i sträck utan att fara det minsta illa, jag tål att se operationer i tv utan att reagera något särskilt medan andra i familjen håller för ögonen. Jag kan dock gråta till filmer, men det hör väl egentligen inte hit... Det jag vill komma till är att jag hela tiden trott att jag tål att se äckliga och läskiga filmer, men inte längre.

Såg precis klart filmen "Snakes on a Plane". Titeln säger allt, filmen handlar om ormar som släpps lösa på ett plan av en galning. Då menar jag inte tre, fyra stycken, utan säkert 100 slingrande, slemmiga, både stora och små ormar. Jag har alltid tålt att se ormar på teve, i dokumentärer som Krokodiljägaren och dylikt, men detta var för mycket. De var överallt, bet människor, hoppade fram när man minst anade... Det var flera sorters kobror, en SKITSTOR boaorm(?) och en massa andra giftiga äckledjur.

Ni förstår säkert att jag ogillar ormar, och det gör jag. Får världens panik bara jag ser en liten snok på vägen här hemma. Men vet ni vad det värsta är? Under filmens gång, (gud, detta är SÅÅÅ lägligt) så spydde min älskade katt, Rags. Min mamma är och jobbar, pappa sover, min lillebror vågade knappt gå och titta vad som hänt... Så, den som fick fixa undan denna lilla olycka var ingen mindre än storasyster (alltså JAG) som satt och tittade på äckliga ormar på teve. Jag kan säga att jag INTE mådde bättre efter det, var sekunder från att själv göra något liknande som katten gjort, och nu mår jag illa som satan.

Det mest irriterande var ändå att så fort lilla Rags var "klar" gick han lugnt och snällt till ytterdörren och ville ut. Han kan glömma att han får komma in mer i kväll.

Ska vi slå vad om att jag drömmer om 50 kobror i natt som håller på att anfalla mig medan jag torkar upp min katts spyer? Gah.

Till er som har ormfobi, se inte den här filmen.

Den Största Förlusten

Hittade detta citat på http://www.livet.se/ord/kategori/K%C3%A4rlek:  Att bara älska någon utan att våga berätta det för personen är den största förlusten av alla. - Henrik Jonsson.

Förstår jag allt rätt vet jag vad jag borde göra.

I Need Some Love

Önska mig lycka till, jag har matteprov på onsdag.

Skulle även behöva en kram, dock inte för matteprovet.

<3<3<3 till er som står mig nära!

Suck För Mataffärer

Bara så ni vet ska ni aldrig gå i en mataffär med mig. För det lär ta år innan ni kommer ut. Nej, det är inte så att jag står och velar mellan gröna eller röda äpplen (för oftast är det mamma som har hand som sådana ärenden) utan jag hamnar nämligen ALLTID i fel kö. Suck.

I dag till exempel var jag på Konsum. Jag skulle handla bröd, något att dricka och en chokladkaka som jag kan smaska i mig på bussen i morgon då hela Barn - och fritidsprogrammet ska åka till Skövde. En resa som för övrigt är fruktansvärt onödig, då vi kommer åka buss i sammanlagt sex timmar för att vara där och glo på deras gymnasieskola i 3-4 timmar. Hur som helst, tillbaka till Konsum. Det fanns två köer, den ena var lång och den andra var kort. Den långa bestod av folk med massa korgar i handen. Den korta bestod bara av ett gammalt par med en kundvagn. Dum som jag är ställde jag mig i den korta bara för att få stå där i 100 år och se den längre kön få sällskap av nytt folk hela tiden, eftersom den gick som på räls. Suck.

En dag i höstas var jag och mamma på Ica i Oskarshamn. Alla kassor var öppna och till alla var det milslånga köer. Så det var bara att ställa sig i en och glo i 37 år. När det nästan var vår tur händer det som får mig att nästan flippa ur. Kassan som vi står i kö till börjar krångla och de får lyfta upp - och ner på kassapparaten både en och två gånger. Mamma suckade och sa: "Nu får vi säkert ställa oss i en annan kö". Jag tittade mig motvilligt omkring på de andra milslånga köerna. Jag höll på att bryta ihop men efter ett litet tag fick de ÄNTLIGEN igång den idiotiska kassapparaten. Suck.

Detta kanske låter som saker alla är med om då och då, men detta händer mig ständigt. Hamnar jag inte bakom en långsam pensionär med vagnen överfull med varor funkar inte kassapparaten, eller så uppstår ett annat problem.

Suck.

Låg mig vara frisk?

Jag tror någon har missuppfattat mig. Jag vill inte vara hemma och glo när det finns annat att göra. Jag är mycket hellre i skolan än i vardagsrumsoffan. Förstå det. Jag blev sjuk i november månad. Sedan i december igen. I början av februari fick jag världens förkyldning och i dag vakndade jag med ett väldigt magont och illamående känslor, som tur var stannade det där och jag mår något bättre. Skulle jag ändå må dåligt i morgon och tvingas stanna hemma IGEN blir jag arg. För jag orkar inte sitta hemma, finns nog ingen som blir så rastlös som jag blir av det.

Du som nu bestämmer ifall man ska vara sjuk eller ej, låt mig förbli frisk åtminstone de närmaste månaderna! Du får en kram då.

Any idea?

Jag vet inte.

Matematik = hemskt.

När jag gick på låg - och mellanstadiet gillade jag alla ämnen - förutom idrott, oftast. På högstadiet avskydde jag nästan alla, förutom idrott. Nu på gymnasiet står jag ut med de flesta, och tycker att några är riktigt roliga - dock inte idrott något särskilt och absolut inte matte.

Matte, ja. Säg någon lektion då jag inte har haft lust att öppna fönstret och riva sönder boken - sida för sida - för att sedan se papperslapparna fyllda med äckliga ekvationer och annat skit segla över halva Vimmerby. Jag hatar Matematik B. I dag sa jag "hej då, med dig, vi ses inte igen" till ett tal som jag nästan fick ett utbrott på. Ett tal som var så fruktansvärt krångligt enligt min hjärna, som sedan visade sig var sjukt enkelt. Åh. Jag hatar matte.

Just nu läser vi sådana där... funktioner? Aja, shit the same. Det står jag ut med, faktiskt så klarade jag av åtta(?) tal ungefär på en kvart i går hemma, de var överdrviet enkla, faktiskt. Förra kapitlet var näst intill acceptabelt, då det handlade om geometeri. Det allra första kapitelt var om algebra, ett ord som jag får rysningar av.

Jag var nästan rasande varenda lektion då vi arbetade med det, fattade absolut INGENTING och höll ibland till och med på att börja gråta. Jag förstod inte att jag i A-kursen hade legat på gränsen till VG, och till och med fått det på NP. Hade jag blivit trög över sommarlovet, eller var det bara B-kursen som var betydligt mycket svårare? Jag hoppas att det sistnämnda stämmer.

På lågstadiet sa min lärare att jag hade svårt för matte, jag fattade absolut inte alls varför hon sa så, eftersom jag då tyckte det var kul. Dock så försvann det "svåra" på mellanstadiet, enligt min lärare, och jag tyckte fortfarande att det var riktigt kul. På högstadiet ändrades dock min inställning drastiskt.

Jag fick en lärare som var sjuk säkert hälften av tiden och som inte verkade vara särskilt engagerad på något sätt i sina lektioner, jag började avsky matte eftersom jag heller inte förstod någonting av det som sades i boken, längre. Jag låg på G hela vägen ut dock, som tur var.

Nu har jag en mycket bättre lärare, men avskyr fortfarande ämnet. Jag föredrar svenska, engelska och yrkesämnena VÄLDIGT mycket mer. Jag har sällan lust att riva sönder böckerna där eller få utbrott för att jag inte förstår. Nej, den matematiska delen av mig har sedan fyra och ett halvt år tillbaka gått i pension. Den jobbar endast för att det står på mitt schema att den ska göra det, men den behöver bara stå ut i ett halvt år till. Sedan kan den vila från hemska matteböcker.

Hejsvejs!

Words Don't Come Easily

Jag har ont i magen, känner mig allmänt nere och har lite smått ångest. För första gången på mycket länge vill jag inte till skolan. Eller, jag vill men ändå inte. Usch.

Satt och spelade gitarr förut i dag. Har blivit rejält beroende om man säger så. När jag kom ut från mitt rum förut efter att ha spelat i säkert en timme säger mamma: "Du börjar bli duktig nu." Kan väl diskuteras, men det är verkligen kul, så nu förstår jag dig mycket väl, Sofie. Nu får jag bara inte glömma bort att spela på min keyboard.

Vet inte vad jag ville få ut med detta. Nu ska jag spela Bubble Shooter som jag blivit beroende av.

Hejsvejs!

Words don't come easily, when you get close I shiver