Jag vill, och du?

Det finns så mycket jag skulle vilja.

Jag skulle vilja berätta, få det svaret jag önskar och sedan vill jag att allt ska vara bra.

Men det kommer aldrig att hända.

Jag vet precis hur det skulle se ut, jag har gått igenom det så många gånger i huvudet. Du och jag. Du och jag sitter på en bänk, jag berättar, du lyssnar. Jag vet precis vad jag skulle säga. Svaret vet jag också hur det skulle bli, och det är inte det jag vill. Det känns hopplöst, det är hopplöst, men jag tycker så mycket om dig.

Jag minns första dagen jag såg dig. Du är den jag minns bäst från den dagen, jag kommer ihåg att vi kom ut från det där stora rummet och den första jag såg var du. Allt stod stilla, jag kände något direkt, du såg inte mig, jag tror inte det, men jag iaktog vartenda steg du tog.

Sedan dess velade jag fram och tillbaka, osäker på ifall det verkligen var något. Men nu är jag säker, jag vet att det är något, något jag känner, något stort. Jag är förälskad.

Jag vill så gärna att du ska känna detsamma, men vill du det?